Agility lycka!

Under höstens agilityträningar har jag inte känt mig som mig själv. Inte när det gäller att träna Tempo iaf. Jag är väldigt bra på att ha alldeles för höga krav på mig själv i allt jag gör, o i hundträningen så går de ju automatisk ut över hundarna.
Jag har stora mål med båda mina hundar, och agility är de vi satsar mest på, de andra kommer i mån av tid, ork o lust.

Tempo har inte haft så mycket tryck under tassarna, han har varit mera en tänkare som lär sig superfort. Har jag visat och fått till ett nytt byte en gång, så förstår han det sen. Och även om jag har intalat mig själv att inte stressa, jobba noga med grunderna o ta farten sist, farten kommer ändå att komma med säkerhet o framförallt efter att han får börja tävla, då brukar hundarna speeda på än mer. Men ändå har jag haft för höga krav, blivit besviken om det inte blivit som jag tänkt. Att analysera i alla ära, men jag har överanalyserat. Detta har lett till att jag inte kunnat njuta av träningen, det har mer känts som ett måste. Jag måste träna, vi måste debutera i april, allt måste sitta osv. JÄTTEDUMT! För vems skull gör jag detta? För att visa andra att vi är bra? För att vinna och bli bäst? Nej, för att jag tycker att det är ROLIGT, och för att mina hundar ÄLSKAR agility! Det andra är ju bara en bonus!

Så jag har släppt på kraven, och pressen. Ingen har någonsin satt press på mig, det är jag som gör de, och har höga krav på mig själv. Så har de alltid varit, i skolan t ex. Däremot har jag inte alltid varit sån när det kommer till träning o tävling förut, jag har aldrig brytt mig om vad andra tycker om oss, folk kommer alltid att ha åsikter, men jag vet vad vi går för, och det är de viktigaste. Men hela förra året var ett känslomässigt kaos, så att min prestationsångest även började visa sig när jag gör det bästa jag vet, tränar hund.

Igår åkte jag till ridhuset för att träna bana med Eboni, som är anmäld till tävling i februari =) Och fokuset skulle ligga på kontaktfält och slalomingångar för Tempo.
Men banan var så otroligt rolig, så Tempo fick träna den första halvan där det var mycket framåtsug som behövdes (en av våra svaga sidor), och hör och häpna! Han sprang som aldrig förr! Han drog ifrån mig och sög på hopphindren, samtidigt som han tog svängsignalen jättebra! Upp på balansen (vi har tränat hela ett fåtal gånger), har bra tryck över och stannar på kontaktfälten! Vad hände? Är det samma hund? Ja det är samma hund, det som däremot var skillnaden är att han har fått en matte som släppt på pressen, stressen och kraven, som belönar mycket mer och gladare. Vips, så kan hunden allt! det var en helt annan hund.

Avslutade med slalomingångar, shejpar dem och den lille killen klarade 9 av 10! Jättestolt! På båda sidor! Sen avslutade vi med att köra ett helt slalom och det är inga problem, det ska bara sättas ihop så småning om.

Är glad över denna utvecklingen, framförallt på mig själv som självklart smittar av sig till hundarna. Nu är det roligt igen och jag känner igen mig själv 🙂

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Agility lycka!

  1. Sara skriver:

    Härligt!! Jag förstår precis vad du menar, det är så tråkigt när det blir så. Detta är en hobby, som vi gör för att det är roligt. Både förare och hund! Ni kommer bli grymma, det vet jag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s