Va det är bra…


att jag har dej!

Flera dagar i rad har jag fått fjärilar i magen, typ som när man är nykär, i min Eboni!
Vi har haft så lugna och sköna promenader bara hon och jag. Skönt att bara ha henne ibland, gå i hennes takt, likväl som Trojja tycker det är skönt att vara hemma hos mamma, bara dem två ibland, där Trojja får gå i sin takt och kan få slöa, jag drar ju med henne på diverse enligt henne kanske onödiga aktiviteter;) Men nu är flocken samlad i min lilla lya och det är även det skönt, men ibland behöver man få vara ensam med sin egna hund..

Eboni är så lätt att ha och göra med, hon går för det mesta lös, kan gå lös överallt utom där det åker mycket bilar (bilskräck), hon kan möta hundar utan att bry sig, antingen går hon sakta vid min vänstra sida eller så lägger jag henne ner och låter e andra passera. Idag mötte vi en gubbe med 2 lösa småhundar som han genast kopplade, men Eboni drog en millisekunds blick mot dem, sem fortsatte hon bara som om dem inte fanns. Såååå skönt!
Sånt är mer värt än alla meriter i hela världen, att ha en fungerande vardag är a och o, men tävling och att få bekräftelse på de man tränar är ju guldvärt, men jag kan bli lika glad över en promenad där Eboni gjort allt jag bett henne om:)
Hon kommer alltid när man ropar, brukar max få säga åt henne 2 ggr när hon har hittat något inressant, typ en kissfläck, hon är väldigt lätt att bryta, jagar inte vilt osv…

Häromdagen var vi ute och tränade, lydnad och freestyle och hon gick som en klocka. Hon är bara sååå tacksam. Vi tränade intensivt utan direkta pauser och sen en promenad, när vi kom hem hoppade hon upp i sängen och la sig, snacka om att hon har fått en on och off knapp=)

Låt er inte luras, tror att dem flesta som inte känt oss sen hon var en valp har riktigt svårt att tro mig när jag säger att hon var en liten jävel.. Henne fick jag för mina synder (som tydligen måste ha varit jävligt många). Hon var den självständigaste valpen jag nånsin haft, klarade sig bättre själv, hon sprang fram till folk, jagade cyklar, tuggade sönder allt som kom i hennes väg och det värsta av allt var nog när hon verkligen bet, inte sådär valpbitas som alla valpar gör utan för att hon vart arg när hon inte fick som hon ville. Hon klarade inte av att jag tog tag i henne och sa åt henne, värst var hon när hon var övertrött, hon låg ner på rygg och bet hej vilt omkring sig, och fick hon tag i armen så bet hon och höll fast, och som en reflex tappade man greppet för det gjorde så jävla ont, och då smet hon iväg minsann.. Hahaha jisses, hur överlevde jag valptiden? Hur kan jag ändå nu ha ett valpsug? Jag fattar inte, hon var en pain in the ass, har nog aldrig träffat något tuffare i valpväg faktiskt.. Men look at her now=) Allting går! Nu skulle hon aldrig säga upp eller ifråga sätta mig. Hon vet sin plats.. Men hon spelar nog mycket vekare än vad hon egentligen är.. Skådespelare;)

Hur som helst hur jobbig hon är var, hur många ärr jag än fick, hur många gånger jag kom hem från en promenad gråtandes och var nära på att strypa valpen så stod jag ut, jag klarade en utmaning som var större än vad jag räknat med! Hon betyder så oerhört mycket för mig och jag skulle inte klara av om någonting hände henne, får ångest av tanken.. Hon är min, bara min, och jag är jävligt glad i henne! För den hon har blivit. Hon har inte varit den lättaste hunden och kommer aldrig att vara det heller, hon är svår att förstå sig på i vissa situationer som jag inte orkar skriva om nu;) Men jag är glad att hon är hon och jag vill att hon ska fortsätta vara den hon är! Hon är bra som hon är! Hon är min bästa vän ❤

Vi ha gått igenom en hel del och mer komma skall. Vi känner varandra väl och får en starkare relation dag till dag. Fatta hur starka och bra vi kommer vara tillsammans om några år! Jag ser fram emot det.. Min bästa vän och jag!

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Va det är bra…

  1. kimochdimma skriver:

    Härligt! Ni är så fina tillsammans! Kramar från oss!

  2. Sussi skriver:

    Vad underbart att läsa 🙂 Känner verkligen igen mig med Oskar.

  3. Nickie skriver:

    En sån valp som Eboni var är precis en sån valp jag har hemma nu.. vad var din teknik för att få det till att funka? Precis som du säger, ibland vill jag bara strypa Sanni.. det är tur att de är så söta 😉

    • agilityeboni skriver:

      Haha jag lider med dig;) Ojoj, svårt. Vi hade problem med så mycket och flera av mina knep har du säkert testat. Men att sluta jaga cyklar och springa fram till folk så började jag med att alltid försöka vara roligare! Jag hittade på massa saker på promenaderna, jag hade alltid godis och leksak med, vi stannade till och tränade korta pass, jag sprang och gömde mig, hon fick börja balansera på saker, hoppa upp på stenar, bänkar m.m. Hon vart mer följsam och mindre självständig när hon insåg att matte var ganska så roligt och bra att ha ändå;)
      Jag började med skvallerträning på både människor, cyklar och andra djur och det svarade hon snabbt och bra på =)
      Det jobbigaste var nog att hon alltid sa upp. När hon vart allmänt flamsig och bitig och jag sa åt henne så blev hon riktigt förbannad och högg hejvilt omkring sig och fick hon tag i en arm så fick hon;) Hittade inge bra sätt att säga åt henne, som hon tog åt sig på, utan där fick uppfödaren hjälpa mig när vi hamnade i en sån situation hemma hos dem. Sen dess har hon aldrig försökt att svara upp på mig.
      BC valpar är små djävular, dem ser så söta och snälla ut men dem försöker utmana så fort dem får chansen. Folk tror numera inte på ledarskap osv men Eboni bevisade för mig ganska tydligt att hon behövde en ledare och så fort jag visade mig svag så utnyttjade hon de till max!

      Hoppas du får bukt på din lillfis 😉 TÅLAMOOOD;)

  4. maja o zoro skriver:

    det är så skönt nar vardagen funkar som den ska 🙂 håller helt klart med dig att det är a och o 🙂

  5. Pernilla skriver:

    Vilket fint inlägg. Jag ser ett ”hopp” hos min Flame som är inne i en riktigt jobbig period just nu…

  6. Mickan skriver:

    Oj, vad jag känner igen mig! tro det eller ej, Rut var också ett litet ”monster” den första valptiden. Otroligt självständig och stack iväg på egna äventyr redan första dagarna hemma (jag tänkte vad sjutton är detta, ska inte en 8-veckors valp följa en som en skugga?!) Kunde morra när man lyfte upp eller hanterade henne, ville inte sitta i knät eller vara nära överhuvudtaget (sov på sin höjd på mina fötter). Det är konstigt att det blev just Rut då jag märkte redan hos uppfödaren att något var konstigt…att hon verkade lite väl egen av sig. Men vilken TUR att det blev just hon! För Rut är bokstavligen helt underbar och perfekt på alla vis. Jag vet inte exakt vad som hände eller hur jag gjorde, men idag är hon otroligt positiv och följsam, och faktiskt den gosigaste och gladaste hunden jag träffat 😉 En hund som älskar närhet och kontakt, och som ger allt vid träning. Rut är tvärt emot hur hon var sina första månader, och det känns väldigt konstigt att tänka tillbaka på den tiden…

    Så man ska inte ge upp. Kämpar man på så står man kanske där en dag med en helt fantastisk hund. Vi har bevisen! 🙂

    • agilityeboni skriver:

      Haha jisses hon med? De kan man inte tro nu! Men känslan av att de numera fungerar och att hunden är på den nivå man strävat efter är obetalbar. Jag vet inte heller riktigt hur jag gjorde, skrev lite saker till Nickie här uppe och en dag så började de att flyta på och nu som tvååring är hon den hunden jag så länge drömt om att ha i vardagen:)
      Det är intressant att ni delar med er, och din och Sussies hund är ju verkligen en stora konkurrenter i tävlingssammanhang:) keep up the Good brudar:D

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s